Wado Ryu Karate-Do utvecklades av Hironori Ohtsuka och är en harmonisk sammansmältning av Okinawa-te från Shuri och den japanska jujutsustilen Shinto Yoshin-ryu Jujutsu. Stilen bär spår både av traditionell okinawansk slag- och sparkteknik och av japansk budo med fokus på kroppskontroll, avväpning och undvikande rörelser.

​

Ohtsuka började träna jujutsu i unga år på grund av skör hälsa. År 1910 flyttade han till Tokyo för studier vid Waseda-universitetet. På sin trettionde födelsedag, den 1 juni 1921, mottog han de högsta och mest avancerade lärdomarna inom Shinto Yoshin-ryu från sin lärare Nakayama Tatsusaburo och blev därmed stilens fjärde stormästare (Shihan).

​

När karate introducerades i Japan på 1920-talet väcktes Ohtsukas intresse. Han tränade bland annat för Gichin Funakoshi, Kenwa Mabuni och Motobu Choki – alla med stark förankring i Shuri-te.

​

Resultatet blev en ny stil som förenade båda traditionerna. Ohtsuka lade särskild vikt vid avancerad kroppsförflyttning – taisabaki – som innefattar principer som nagashi, kawashi och irimi, hämtade bland annat från den japanska svärdskonsten.
Nagashi innebär exempelvis att undvika en attack genom att vrida höften så att kroppens träffytor flyttas åt sidan, samtidigt som man kontratackerar på ett naturligt och effektivt sätt.

​

Ohtsuka strävade också efter att förenkla teknikerna för att uppnå största möjliga funktionalitet. Han anpassade därmed flera av de kator som senare förknippas med Shuri-te och Shotokan för att bättre spegla Wado Ryu-principerna.